Dö!
Ahh, hände en grej för typ 2 veckor sen som fått mig att typ... tänka rätt mycket. Har faktiskt tänkt skriva om det enda sen dess men det sjuka är att det går typ inte att förklara. Har ägnat ett par veckor till att försöka förklara det men inte kommit på nåt sätt. Försökte förklara för syrran för några dagar sen men tror inte hon fattade ett skit.
Men alltså, som sagt, det hela utspelade sig för typ 2 veckor sen. Jag kände mig död.
Ja... Det var hela historien. Jag vaknade en morgon och det var helt sjukt. Inga sinnen fungerade och hjärnan var helt avslagen. Det ENDA som funkade i hjärnan var liksom att observera att inget var igång. Inga tankar på nånting, inte mörkt inte ljust. Hjärnan var så avslagen att jag inte ens undrade vad fan som hände, om jag var död eller vad det var frågan om. ALLT var liksom, avslaget.
Ahh som ni ser, går typ inte att förklara.
Iaf, var först när jag plötsligt försvann ur det tillståndet (ingen aning om hur länge det varade, kan ha varit 1 sekund eller 10 timmar) och jag typ började tänka lite som jag reflekterade över vafan som hände. Samtidigt så kom alla sinnen och skit tillbaka.
Hela händelsen fick mig att börja tänka lite på döden. Inte liksom på sånt där deppigt sätt eller så, men kändes lite som att jag typ nu vet hure kommer att bli. Kändes... Ja... Det kändes liksom inte.. :)
Men iaf, ahh.. Känns det endå inte lite onödigt att vi ska dö? Alltså... Fatta hur sjuuuuukt annorlunda allt hade varit om vi inte dog. Varför dör man av ålder? Det bara är så, å det har vi accepterat. Känns typ lite som att det hade lika gärna inte kunnat vara så...
Jag är väl inte direkt rädd för döden, men ibland känns tanken på att inte leva jävligt trist. Sen börjar man ju tänka lite, om jag skulle dö nu... Skulle jag då vara nöjd med det jag hunnit göra i livet?
Ptja, faktum är att jag hunnit med typ det mesta jag hade som mål här i livet. Eller ja, det egentliga enda målet jag verkligen haft. http://steffe20.blogg.se/2007/february/2007-02-27 2.html :)
Visst det finns en del "måste-göra-grejor" jag inte hunnit med, men när jag står där inför döden känns det inte som om det är de sakerna jag kommer ha ångest över att inte få göra. Nej... Det jag kommer ha ångest över är snarare att inte längre kunna göra alla vanliga grejor som man gör hela tiden.
Jag är nog i allmänhet en ganska nöjd människa. Jag vet inte om det är att jag har för låga krav på livet eller om jag helt enkelt kanske har ganska perfekta krav, men om jag bara fortsatte leva på livet som jag gör nu. Med ett "skit-jobb", utan speciellt mycket pengar, utan att ha bidragit med något till mänskligheten osv... Så skulle jag endå vara jävligt nöjd med det!
Typ....
Men alltså, som sagt, det hela utspelade sig för typ 2 veckor sen. Jag kände mig död.
Ja... Det var hela historien. Jag vaknade en morgon och det var helt sjukt. Inga sinnen fungerade och hjärnan var helt avslagen. Det ENDA som funkade i hjärnan var liksom att observera att inget var igång. Inga tankar på nånting, inte mörkt inte ljust. Hjärnan var så avslagen att jag inte ens undrade vad fan som hände, om jag var död eller vad det var frågan om. ALLT var liksom, avslaget.
Ahh som ni ser, går typ inte att förklara.
Iaf, var först när jag plötsligt försvann ur det tillståndet (ingen aning om hur länge det varade, kan ha varit 1 sekund eller 10 timmar) och jag typ började tänka lite som jag reflekterade över vafan som hände. Samtidigt så kom alla sinnen och skit tillbaka.
Hela händelsen fick mig att börja tänka lite på döden. Inte liksom på sånt där deppigt sätt eller så, men kändes lite som att jag typ nu vet hure kommer att bli. Kändes... Ja... Det kändes liksom inte.. :)
Men iaf, ahh.. Känns det endå inte lite onödigt att vi ska dö? Alltså... Fatta hur sjuuuuukt annorlunda allt hade varit om vi inte dog. Varför dör man av ålder? Det bara är så, å det har vi accepterat. Känns typ lite som att det hade lika gärna inte kunnat vara så...
Jag är väl inte direkt rädd för döden, men ibland känns tanken på att inte leva jävligt trist. Sen börjar man ju tänka lite, om jag skulle dö nu... Skulle jag då vara nöjd med det jag hunnit göra i livet?
Ptja, faktum är att jag hunnit med typ det mesta jag hade som mål här i livet. Eller ja, det egentliga enda målet jag verkligen haft. http://steffe20.blogg.se/2007/february/2007-02-27 2.html :)
Visst det finns en del "måste-göra-grejor" jag inte hunnit med, men när jag står där inför döden känns det inte som om det är de sakerna jag kommer ha ångest över att inte få göra. Nej... Det jag kommer ha ångest över är snarare att inte längre kunna göra alla vanliga grejor som man gör hela tiden.
Jag är nog i allmänhet en ganska nöjd människa. Jag vet inte om det är att jag har för låga krav på livet eller om jag helt enkelt kanske har ganska perfekta krav, men om jag bara fortsatte leva på livet som jag gör nu. Med ett "skit-jobb", utan speciellt mycket pengar, utan att ha bidragit med något till mänskligheten osv... Så skulle jag endå vara jävligt nöjd med det!
Typ....
Kommentarer:
Trackback