Jippi!
Fyllan
Faaaan. Jag gör så mycket onödigt skit på fyllan. På ett sätt, med tanke på hur mycket och ofta jag super så gör jag jävligt lite skit, men så kanske man inte ska se det. För ett faktum är att jag allt för ofta gör eller säger så jävla onödiga saker. I de flesta fallen är drabbar dessa saker inte mig (förutom indirekt dårå) utan det är bara folk i min omgivning som blir lidande. Sen att folk har en så pass förlåtande inställning till alkohol, jag själv också, och förklarar bort det mesta som händer med att man varit packad är en jävligt kass inställnig.
Jag har alltid varit... hmm... ahh fan... rätt stolt över att jag håller jävligt grym nivå när jag super. Jag kan vara någonstans mellan medvetslös och döden men ändå klara av seriösa diskusioner, ta någorlunda nyktra beslut, komma in på ställen osv osv... Men ja, när andra börjar sluddra och vingla och spy så börjar jag istället göra och snacka jävligt taskiga saker. Och då är frågan om det inte är så att min nivå på fyllan är helt åt helvete istället för de andras?
Sen sägs det ju att den personen man blir på fyllan är den man är innerst inne (om än något förstärkt). Kan det helt enkelt vara så att jag är en jävligt elak person? Nu vill jag inte ha massa bögkommentarer i stil med "meeeh slutarå du e ju världens snällaste" för jag vet att jag är sjukt snäll. Jag väljer att vara jävligt snäll. Mycket för andras skull men framför allt för min egen. Men att välja att vara snäll och att vara snäll är ju inte samma sak. Jag vill tro att jag är jävligt snäll innerst inne också, men då borde ju den snällheten skina igenom i hur jag beter mig på fyllan.. Så varför gör den inte det?
Oj ahh... Nu hare typ blivit lite väl seriös nivå på inläggen. Så ahh, nästa gång tänkte jag nog berätta om mina klimakteriebesvär och så... Stay tuned va...
Dö!
Men alltså, som sagt, det hela utspelade sig för typ 2 veckor sen. Jag kände mig död.
Ja... Det var hela historien. Jag vaknade en morgon och det var helt sjukt. Inga sinnen fungerade och hjärnan var helt avslagen. Det ENDA som funkade i hjärnan var liksom att observera att inget var igång. Inga tankar på nånting, inte mörkt inte ljust. Hjärnan var så avslagen att jag inte ens undrade vad fan som hände, om jag var död eller vad det var frågan om. ALLT var liksom, avslaget.
Ahh som ni ser, går typ inte att förklara.
Iaf, var först när jag plötsligt försvann ur det tillståndet (ingen aning om hur länge det varade, kan ha varit 1 sekund eller 10 timmar) och jag typ började tänka lite som jag reflekterade över vafan som hände. Samtidigt så kom alla sinnen och skit tillbaka.
Hela händelsen fick mig att börja tänka lite på döden. Inte liksom på sånt där deppigt sätt eller så, men kändes lite som att jag typ nu vet hure kommer att bli. Kändes... Ja... Det kändes liksom inte.. :)
Men iaf, ahh.. Känns det endå inte lite onödigt att vi ska dö? Alltså... Fatta hur sjuuuuukt annorlunda allt hade varit om vi inte dog. Varför dör man av ålder? Det bara är så, å det har vi accepterat. Känns typ lite som att det hade lika gärna inte kunnat vara så...
Jag är väl inte direkt rädd för döden, men ibland känns tanken på att inte leva jävligt trist. Sen börjar man ju tänka lite, om jag skulle dö nu... Skulle jag då vara nöjd med det jag hunnit göra i livet?
Ptja, faktum är att jag hunnit med typ det mesta jag hade som mål här i livet. Eller ja, det egentliga enda målet jag verkligen haft. http://steffe20.blogg.se/2007/february/2007-02-27 2.html :)
Visst det finns en del "måste-göra-grejor" jag inte hunnit med, men när jag står där inför döden känns det inte som om det är de sakerna jag kommer ha ångest över att inte få göra. Nej... Det jag kommer ha ångest över är snarare att inte längre kunna göra alla vanliga grejor som man gör hela tiden.
Jag är nog i allmänhet en ganska nöjd människa. Jag vet inte om det är att jag har för låga krav på livet eller om jag helt enkelt kanske har ganska perfekta krav, men om jag bara fortsatte leva på livet som jag gör nu. Med ett "skit-jobb", utan speciellt mycket pengar, utan att ha bidragit med något till mänskligheten osv... Så skulle jag endå vara jävligt nöjd med det!
Typ....
Blod svett och tårar
Ahh men nu över till mitt stora problem. Jag har börjat svettas något sjukt mycket. Alltså inte sånt där illaluktande äckelsvett. Själva svettet är faktiskt ganska fräsht, som lite saltat vatten typ. Så egentligen gör det inte så mycket att man svettas, om det inte vore för att man får sånna där jävla lökar i armhålan. Och då ser det plötsligt ut som äckelsvett, och då spelar det ingen roll hur jävla gott det än luktar.
Ahh, men säger ni, det e ju varmt ute... Det är därför du svettas.
Nee, säger jag då. För jag svettas så jävla mycket så jag börjar fan frysa. Nåt är ju liksom feljusterat inne i hjärnan. Ska iaf till apoteket imorn och köpa Absolut Torr. Funkar inte det kommer jag med hammare och spik försöka hitta svettcentrat i hjärnan och inaktivera det.
Ahh, tänkte ta tillfället i akt och tipsa om en film jag såg igår. http://www.imdb.com/title/tt0405094/ Das Leben der Anderen. Sjukt bra!
Jag vet att jag tidigare har sagt att Forrest Gump är den enda filmen som får riktiga män att gråta. Och visst, så är det väl egentligen men när jag såg Leben Anderen så fick man lite den där gråtkänslan ni vet. Man liksom får en känsla bakom pannan (typ där svettcentrat sitter skulle jag tippa... verkar logiskt att den sitter nära gråtcentrat) å det liksom nästan rycker lite uppåt i kinderna. Så om jag verkligen hade velat hade jag säkert kunnat pressa fram en liten tår där.
Ahh men vad jag egentligen ville ha sagt med det här inlägget var lite att jag nu, efter mycket om och men, fixat det där som ni ungdomar kallar Facebook. Eller egentligen var det inte jag som reggade mig. Sånt har man deligerat va... Men nu e jag iaf där.